Rehabilitering

Två gånger var jag på löpande-band-rehab. Där skulle man sitta och vara duktig och nykter i en månad och sen kom man ut och skulle vara nykter. Det funkade sådär. Första gången höll jag mig nykter i en hel vecka, och andra började jag dricka öl på hemvägen.

Man skulle sitta i ring och tala om för de andra fyllegubbarna vilket eländigt liv man hade haft och hur härligt det var att äntligen få gåvan att få vara nykter. Så fan heller. Man satt väl mest bara och sa saker och ting för att vara handledarna till lags, för om man sa nåt som verkade suspekt blev man förhörd i en halvtimme där framför alla i gruppen. Shit, sådant klarar ingen rejäl och välrenommerad suput av. Svetten rann och skakningarna kom. Man satt bara och höll med och väntade på dagen när man skulle släppas ut i friheten så mans kulle få ta den första och livgivande klunken!

Nänä. Den bästa rehabiliteringen sker på parkbänken när man är så full att man stupar i gräset och somnar och ligger och vänder sig i leran. Det kallar jag rehabilitering. Rehabilitering från ångesten man fick på rehabiliteringen. Samhället kunde gott sluta betala för sånt där satans skit som ändå inte funkar och istället börja föda herremännen som lever på att äta ur soptunnorna. Sätt medlen på det istället.