Botet mot alkoholismen

Samhällets enda möjlighet att bekämpa alkoholism är att skapa ett sådant samhälle att det inte behövs alkohol, att drogerna blir överflödiga och att det skapas ett sånt system att alla passar in och ingen behöver gömma sig i dimman.

Vidare. Det enda botemedlet mot alkoholism är att dricka brännvin. Yes. Att dricka sig så stupfull varje dag och varje vecka att man når den stenkalla botten i livet. Jag sa botemedel, men det är fan i mig fel ord, för det finns inget botemedel, utan man får kämpa mot den här skiten varje dag och varje vecka i alla fall, för även om man råkar bli duktig, rejäl och nykter samhällsmedborgare igen, så får man vakta sitt revir som en jävla hök. Varje dag och varje vecka.

Det är en gammal klyscha, att man måste nå botten för att kunna ta sig upp igen, men i alkoholismens fall, är den så förbannat sann att ni inte kan ana. Och sedan ska man hoppas på att man råkar vara en av de lyckliga få vars botten inte ligger två meter under marken.

Rehabilitering

Två gånger var jag på löpande-band-rehab. Där skulle man sitta och vara duktig och nykter i en månad och sen kom man ut och skulle vara nykter. Det funkade sådär. Första gången höll jag mig nykter i en hel vecka, och andra började jag dricka öl på hemvägen.

Man skulle sitta i ring och tala om för de andra fyllegubbarna vilket eländigt liv man hade haft och hur härligt det var att äntligen få gåvan att få vara nykter. Så fan heller. Man satt väl mest bara och sa saker och ting för att vara handledarna till lags, för om man sa nåt som verkade suspekt blev man förhörd i en halvtimme där framför alla i gruppen. Shit, sådant klarar ingen rejäl och välrenommerad suput av. Svetten rann och skakningarna kom. Man satt bara och höll med och väntade på dagen när man skulle släppas ut i friheten så mans kulle få ta den första och livgivande klunken!

Nänä. Den bästa rehabiliteringen sker på parkbänken när man är så full att man stupar i gräset och somnar och ligger och vänder sig i leran. Det kallar jag rehabilitering. Rehabilitering från ångesten man fick på rehabiliteringen. Samhället kunde gott sluta betala för sånt där satans skit som ändå inte funkar och istället börja föda herremännen som lever på att äta ur soptunnorna. Sätt medlen på det istället.

Gamle Erkki

Jag minns gamle Erkki. Han var en rejäl gubbe han. Alltid hade man nånstans att gå och sitta om man led av dagen efter och alltid hade han en sup tillhands. Om han ville bjuda förstås. Han bodde mitt i stan, bredvid polisstation och nära till butiken. Där med honom brukade vi sitta och svettas och dricka oss fulla. Vilka härliga fester som där firades och vilka diskussioner vi hade på den tiden.

Han var gentlemannaidealet personifierat. Han såg ut som en fin herreman när han kom, men när han var i det värsta tillståndet och stupfull satt han alltid vid sitt solkiga köksbord i bara kalsongerna och stank skit och fick inget vettigt ur käften.

En gång vann han 5000 euro på en skraplott. Gentlemannaidealet till ära köpte han sig en ny fin jacka. Resten investerade han vid Alko. Det tyckte vi naturligtvis var en bra investering och vi satt alla där i två veckor och söp med honom. Brännvinet flöt i outsinliga mängder. Men plötsligt en dag var pengarna slut och den satans baksmällan kom på igen.

Erkki dog härom året. Han satt på med ett rattfyllo och klämdes till döds i en förbannad trafikolycka.